Ain't no sunshine when he's gone

Pytteskinn. Inte för din skull. För att det är kallt ute och för att jag är inomhus.
Jag ställer klockan på någon-tid-innan-jag-vaknar-av-mig-själv för att kunna gå upp, rulla upp persiennen, se att det inte är strandväder och gå och lägga mig igen. Tänker att jag skulle låtit bli att ställa klockfan.
Småpanik rusar genom. Inget planerat, inget att täcka saknaden med. Inget att få mig att glömma bort lite. Boka mig, ring mig, hör av.
Förresten känns det lite som när man duschat varmt och går ut, när huden spänner sig. Bara för att det är varmt utanför, men fortfarande kallare än i duschen. Kanske inte.
Vet inte själv vad. Hur jag menar alltså.
Klockan är lagom nu. Lagom för att sitta uppe. För att inte lägga sig.
Fortfarande pytteskinn. Inte direkt pytteskinn, men så att det spänner så som efter duschen. I nacken, längs ryggen. På armarna.
Din mage mot min rygg.
Du du du du du du du du du du. Bara du.
mfekåsd,färwkndj vewirjokfåoaer. Vill inte. Bröllopsskit. Som säkert blir ganska kul. Men nej. Jag vill gräva ner mig i ett hål och stänga ute resten. Ta någon tablett som somnar mig tills precis exakt när jag vill vakna.
Kanske inte.
Kunde väl åtminstone varit sol. Men jag sa ju det, jag sa ju för fan det. Se bara.
Dina händer över mig. På mig. Ovanför brösten, under halsen. Vad det nu kallas. I mina händer.

Boka mig. Det var väl ungefär det jag ville ha sagt.
(och att jag saknar dig i hela kroppen)




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0