Lotta

Mer värt än att avsluta dagen.

Vet inte varför det är så, varför jag inte vill lägga. Låter som ett envist barn som vill stanna uppe med sina äldre syskon lite till. Men här är inga äldre syskon. Och där dem istället är, är de säkert redan lagda. För de är vuxna nu. De har arbete, ansvar, studier, ansvar att ta hänsyn till.

(Och folk frågar varför jag inte vill plugga... Vakna.)

Jag vill inte ta hänsyn. Vill inte lägga. Vill inte ta ansvar. Vill inte leva efter den jävla jävla jävelklockan. Hur värt är det? Och hur mycket mer är det inte värt att vakna när man vaknar, utan den jävla jävla jävelklockan, att få somna när man känner sig färdig med dagen och inte när den jävla jävla jävelklockan visar en siffra som är lite för sen? Hur mycket mer värt? Frågan besvarar sig själv.

Jag är inte redo att göra slut med denna dagen än. Det ger mig ångest. Klump-i-halsen-ångest. Inte för att denna dagen skulle vara mer värd att dra ut på än andra. Verkligen inte så.

Alla kvällar lockar lika mycket ångest. Kanske inte de kvällar då jag är tillsammans, då jag inte är själv. När jag är tillsammans struntar vi ganska blankt i den jävla jävla jävelklockan. Okej, jag nojar ibland. "Den är för sent nu. Alldeles för sent." Antingen är den för sent om nätterna eller för sent om mornarna.

(Hur logisk är den jävla logiken?)

Ja, jag nojar. Men jag sa inte att alla kvällar tillsammans är ångestfria. Jag sa att kanske är dem det. Oftast är dem det. Synd att vi är tillsammans om kvällar lite för sällan. Lagom ofta är alltid. Varje natt, varje morgon. Det är lagom. Jag hoppas att åren fram tills dess att vi är tillsammans lagom många kvällar går fort. Missförstå inte. Jag vill inte rusa igenom mina "ungdomsår".

Men om ungdomsår innebär att sova ifrån och inte få vara tillsammans lagom många kvällar (alla) och att åren efter ungdomsåren betyder att få sova ihop och får vara med varandra... då rusar jag gärna igenom de där jävla jävla jävelåren till ungdomsår ändå.

Godnatt.