Lotta

Ögonen svider. Kvällen blev inte riktigt som planerat. Eller planerat.. Trott. I vilket fall svider mina ögon, mina sovmorgonsögon. Så jag skulle gissa mig till att jag ska ta trappan ner, (finns inte så många andra vägar, förutom fönsterhopp och det lockar inte sådär avsevärt mycket) borsta tänder, ta trappan upp, lägga mig i en kall och tom säng. Full på lakan och 2 ½ kuddar och så. Men som jag sa, tom. Det är sånt man får stå ut med ibland. Fast man egentligen inte alls vill stå ut med det. När man är kall och trött ska en säng inte vara tom. (Inte annars heller.. Men det är på ett annat plan.) Dock kan det vara så. Som idag, ikväll. Då är det visst så. Och som vanligt tjatar jag. Jag tjatar för att ingen behöver lyssna om ingen vill. Då behöver man inte känna sig tjatig för att man är längtig. JAG ÄR TRÖTT. Vi slutar där. Dröm för mig med, jag har nämligen inga. Har, har jag väl. Men om man inte minns dem, om man inte vet vad man drömmer om då kan man inte ha några på riktigt. Bara önskningar. Och drömmar och önskningar är väl inte direkt samma? JAG SLUTAR NU.

Det är ibland konstigt, ganska ofta är det så, att man ens kan längta efter en speciell hud så mycket. Att man ens kan känna så som man kan göra. Och hur konstigt är det inte att han man känner sådär för känner tillbaka? Det är så konstigt att man kan känna ett begär till en persons närhet (men läppar). Där är konstigt att man kan sitta uppe för sent på vardagarna för att man inte inte inte vill lägga sig om han inte redan ligger där. Inte för att det inte kan vara så på helgerna. DET ÄR KONSTIGT HUR MAN BEHÖVER ETT VISST PAR HÄNDER RÖR VID EN NÄR TV:N ÄR PÅ (eller när som helst annars). Det är så konstigt att det kan vara så.


     

Pytteskinn. Inte för din skull. För att det är kallt ute och för att jag är inomhus.
Jag ställer klockan på någon-tid-innan-jag-vaknar-av-mig-själv för att kunna gå upp, rulla upp persiennen, se att det inte är strandväder och gå och lägga mig igen. Tänker att jag skulle låtit bli att ställa klockfan.
Småpanik rusar genom. Inget planerat, inget att täcka saknaden med. Inget att få mig att glömma bort lite. Boka mig, ring mig, hör av.
Förresten känns det lite som när man duschat varmt och går ut, när huden spänner sig. Bara för att det är varmt utanför, men fortfarande kallare än i duschen. Kanske inte.
Vet inte själv vad. Hur jag menar alltså.
Klockan är lagom nu. Lagom för att sitta uppe. För att inte lägga sig.
Fortfarande pytteskinn. Inte direkt pytteskinn, men så att det spänner så som efter duschen. I nacken, längs ryggen. På armarna.
Din mage mot min rygg.
Du du du du du du du du du du. Bara du.
mfekåsd,färwkndj vewirjokfåoaer. Vill inte. Bröllopsskit. Som säkert blir ganska kul. Men nej. Jag vill gräva ner mig i ett hål och stänga ute resten. Ta någon tablett som somnar mig tills precis exakt när jag vill vakna.
Kanske inte.
Kunde väl åtminstone varit sol. Men jag sa ju det, jag sa ju för fan det. Se bara.
Dina händer över mig. På mig. Ovanför brösten, under halsen. Vad det nu kallas. I mina händer.

Boka mig. Det var väl ungefär det jag ville ha sagt.
(och att jag saknar dig i hela kroppen)

Man hör vinden lite här. Eller om det verkligen är vinden vetetusan. Det är väl bilar som kör. Bort bort. Så som han ska imon. Bort. Medans jag ska stanna. Det är varmt och äckligt här. Men precis här här är det kallt. Om ryggen är det kallt. Elementet är det. Kallt. Kuddar gör ingen direkt skillnad när underlaget är hårt. Inte efter en stund. Då gör det ont ändå. Ändå har jag dem. Kuddarna. Fast han och jag brukar sova utan. Jag sa ju det. De gör ingen nytta. Vi har varandra som kuddar. Ont gör det nu. För golvet är hårt. Kudden skulle lika gärna kunna ligga kavr i sängen, för det känns ändå som om jag sitter direkt mot golv. Golv ska man inte sitta på. Bara tillsammans med andra. Golv ska liggas på också. Men inte själv, utan med en, nån, den. Och just nu ska han sova, just nu ska han snart åka iväg. Bort härifrån. Jag är kvar. Intalningsmetoden. Bara 4 veckor, bara. Inte ett år, inte. HJÄLPER INTE. Fan i helvete. Längtar. Saknar. Det är varmt att sova två i en smal säng. Det är varmt att sova två i en stor säng. Allt blir varmt i varmt sommarväder. Vattnet blir det, luften blir det, andningen blir det, huden. Hellre sova två i en varm säng i ett rum med klibbig luft än att sova ensam. Kuddar hjälper verkligen inte. Hans klibbiga varma rygg under min handflata. Så är sommar. Ösregn mot varm asvalt och regnmotvarmasvaltslukt. Så är sommar. Myggbett är ta mig farao sommar. SÅ är sommar. Värme, svett, blött, pytteskin och röda märken. Det är min sommar. Så är min sommar. Jag har ont i rumpan. Hårt golv ska inte sittas på ensam. Frukost kan man skita i, man kan ha pussbuffé som frulle. Sen tar man en glass som efter-frukost. Sen glömmer man att äta. Sen äter man en familjepizza tillsammans. Och sen pussas man hela natten. När man vaknar av att man blir pussad på. Så är sommar. Jag glömmer bort att andas. Inga måsten. Längtan att få prata hela kvällen med fina människor. Saknad. Att göra knäppa saker och bara göra. Inte planera, bara göra. Jag börjar inbilla mig att rummet är svalt nu men det tror säkert fan inte det är. Bara här. Under fönstret som viskar vind (vind av bilar som åker bort) och kvällssvalka. Mot kallt element. Pappa har inte lagt sig än. Det ringde i telefonen och han pratade nyss med mamma som lagt sig för tider sen om något med akuten. Jag vet inte. Kudden gör fasen inte nån nytta. Att sova ensam är som att köpa en Igloo-glass utan att ha någon att dela med. En finess som inte blir använd. Att använda alla finesser. Så är sommar. Jag snackar skit. Godnatt.