Lotta

I can't do the walk, I can't do the talk. So give me the song and I'll sing like I mean it. Give me the words and I will say them like I mean it. Cause You got my heart in a headlock, You stoped my blood and made my head soft. And God knows, You got me sewn.

Jag hade tänk länge. Och tro mig, jag hade tänk igenom allt, alla banor, alla hjärtslag. Vinkeln på mina ögonbryn i spegeln sa mig att nu är det nog, du orkar inte mer. Det gjorde jag inte heller. När huden skriker, pulsen vid halsen dunkar men hotar att ta paus om natten och när håret står åt alla håll. Sträcker sig efter något. Någon. Man orkar inte då. Har du hört det där om att när man slutar bry sig, när man tror att det är hopplöst så in åt helvete, när man funderat på gåtan om och om igen men fortfarande inte funnit lösningen och hur man sen glömmer bort att man nånsin har funderat på den. Har du hört att det är då det händer? Att det är då det sker. Då det låter, då det syns. När man slutar leta.

Jag skrev. Han skrev. Vi skrev. Om honom vet jag inte. Om mig vet jag. Jag var förlorad redan då. Vi skrev skrev skrev. Vi glömde glömde glömde sova. Pytteskinnet i min hud, längtan i min hud bestämde. Förnuftet fanns inte. Han var inte förnuft, han var pytteskin och onda kinder. För kinder gör ont efter lite för långvariga leenden. Hjärtat slutade slå lite. I skolan. I matsalen. I korridoren. Han kunde vara där. Och när han var där smälte mina händer. Bokstavligen smälte. Och när han satt i min säng då dog jag lite. Men min hud brände under hans fingrar. Hans. Min. Om honom vet jag inte. Om mig vet jag. Jag kunde inte äta, inte sova, inte borsta tänderna. Skakande. Han var inte förnuft, inte jag heller. Om honom vet jag inte. Om mig vet jag. Jag var magnetisk. Och när han låg i min säng. När jag låg. Det var inte förnuft. Läppar mot läppar. Hans. Mina. Det var inte förnuft. Det var kyssar. Suddighet och dimma. Dag nummer 6, och han stod med mig väntandes på bussen hem och jag frågade och han svarade. Vad är vi? Tillsammans. Plötsligt var det inte småkryp i magen, han var inte pytteskinnet på mina armar. Om mig visste jag inte. Om honom gjorde jag det. Visste. Visste att han kände så som jag borde ha känt, så som man borde känna. Att vara kär. Dagar gick, hans hår växte och han slutade tjata hål i mitt huvud om hur korkad han var. Korkad som klippte av det. Jag höll med, men sa att det inte spelade någon roll. För det gjorde det inte. Jag hade blivit kär ändå. Och jag hade slutat vara kär. Ändå. Sms som skulle ha fått vem som helst att dö lite, att slänga sig i sängen och bara slå med armarna om kring sig av lycka fick mig att känna. Men inte att känna så som jag skulle. Jag är så glad att jag hade kunnat hoppa från balkongen skev han en gång. Jag tänkte mest Å herregud vad har jag gett mig in på. För jag ville säga allt det där som jag var menad att göra, men det låg fel i munnen, det satt fel i fingrarna. Och han visste det.

Nyår, sprit, försvagade känslor, fel, fel, fel. Hon och han. Och han grät. Jag vet inte vad jag kände egentligen. Jag vet bara att nu, I feel it in my bones, I feel it in my skin, nu. Hans hår växte och jag blev kär. Igen. På nytt. Och igen. Jag visste det när hjärtat hoppade till när han kom i korridoren. Då. Pirret. Jag kände det, och jag sa det. Viskade för att känna om det kändes bra i munnen. Han hörde. Men det kändes inte riktigt rätt, inte i magen, inte i halsen. Inte i knäna. Där kändes bara tillhörighet. Men när önskan blir till verklighet och tid blir till saknad så byts rollerna. Och nu är det enda jag vill att skrika det, min hud, mina händer, min luft, mina ögon och porer, då kan jag inte. Om honom vet jag. Om mig vet jag. Och jag vet att det inte är så. Han är inte så. Det gör ont. Ont, ont. Men för att det har hänt en gång kan det hända igen. Att känslor är som dem är, så har det alltid varit. Att känslor blir som dem blir. Och jag önskar att dem blir. För hjärtat skriker. Men ingen ingen ingen ingen hör.