Och hör sen
1. Lagom är inget fult. Lagom är en perfekt balans för det mesta. I genomsnitt vill jag att saker i mitt liv ska vara lagom. Och våga inte tycka att jag är tråkig. Men du kan ju få ha föräldrar som inte bryr sig, eller en morsa som är så jävla nojig att hon inte låter dig göra nåt, eller så kan man ha en mamma och en pappa som bryr sig. Lagom full, lagom mätt, lagom trött. Fina saker.
3. Orkar bara inteeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee.
2. Vänligen sluta tro att livet börjar efter studenten. Bara för att man möjligvis är friare att sticka hit eller dit och att göra lite vad som faller en in så börjar inte livet då. Livet börjar när du föds. Och med det sagt måste man inte heller "göra något av sitt liv" bara för man tagit studenten. Man måste inte veta vad man ska göra, och man måste ingenting efter studenten. Det är ju det som är det bästa med studenten! Det skönaste jag har gjort efter studenten är att vara ledig, dega, känna mig ledig, sova, vara vaken. Det finns ingen brådska med att "vet vad man ska göra med livet". Det är ju alla måsten som fått skolan att kännas som en jävla stock i röven. Så varför langa på med ännu fler måsten när man nyss blivit av med ett? Ja, det kanske är "roligare" att känna att man måste resa, uppleva, vara fri (om man nu är det när man känner måsten..?). Men i slutändan - måste som måste. Stock i röven.
3. Orkar bara inteeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee.
Att sitta uppe
Att sitta uppe om kvällar, nätter. Att inte göra något värt att sitta uppe för. Men som ändå känns mer värt än att gå och lägga.
Mer värt än att avsluta dagen.
Vet inte varför det är så, varför jag inte vill lägga. Låter som ett envist barn som vill stanna uppe med sina äldre syskon lite till. Men här är inga äldre syskon. Och där dem istället är, är de säkert redan lagda. För de är vuxna nu. De har arbete, ansvar, studier, ansvar att ta hänsyn till.
(Och folk frågar varför jag inte vill plugga... Vakna.)
Jag vill inte ta hänsyn. Vill inte lägga. Vill inte ta ansvar. Vill inte leva efter den jävla jävla jävelklockan. Hur värt är det? Och hur mycket mer är det inte värt att vakna när man vaknar, utan den jävla jävla jävelklockan, att få somna när man känner sig färdig med dagen och inte när den jävla jävla jävelklockan visar en siffra som är lite för sen? Hur mycket mer värt? Frågan besvarar sig själv.
Jag är inte redo att göra slut med denna dagen än. Det ger mig ångest. Klump-i-halsen-ångest. Inte för att denna dagen skulle vara mer värd att dra ut på än andra. Verkligen inte så.
Alla kvällar lockar lika mycket ångest. Kanske inte de kvällar då jag är tillsammans, då jag inte är själv. När jag är tillsammans struntar vi ganska blankt i den jävla jävla jävelklockan. Okej, jag nojar ibland. "Den är för sent nu. Alldeles för sent." Antingen är den för sent om nätterna eller för sent om mornarna.
(Hur logisk är den jävla logiken?)
Ja, jag nojar. Men jag sa inte att alla kvällar tillsammans är ångestfria. Jag sa att kanske är dem det. Oftast är dem det. Synd att vi är tillsammans om kvällar lite för sällan. Lagom ofta är alltid. Varje natt, varje morgon. Det är lagom. Jag hoppas att åren fram tills dess att vi är tillsammans lagom många kvällar går fort. Missförstå inte. Jag vill inte rusa igenom mina "ungdomsår".
Men om ungdomsår innebär att sova ifrån och inte få vara tillsammans lagom många kvällar (alla) och att åren efter ungdomsåren betyder att få sova ihop och får vara med varandra... då rusar jag gärna igenom de där jävla jävla jävelåren till ungdomsår ändå.
Godnatt.
