och på vägen hem från jobbet finns en buske som luktar curry. den gör det varje dag.

Det finns inte bara nyckelben
Inte bara glassplitter
Livet består inte bara av hjärtslag
Av puls
Det handlar inte bara om pojknackar
Inte om rosetter och handleder

Har du inte förstått det?

Tiden är annat än sånt
Flytta fokus
Låt skärpan få vila på något annat
Den förtjänar det
Du
Mitt liv utan glassplitter vore inte en krona fattigare
Det vore bara en mindre vinglig cykeltur

.

mycket att få skrivet idag...

Känner min nästan överväldigad.. Hur i hela friden kan det pendla så? Man börjar ju undra. Visst, jag brukar ha humörsvängningar. Skratta mitt i gråtattacker och så, men detta är kusligt. Fast skönt. Att en så livsviktig och dödande känsla kan försvinna så. Hur klumpen i halsen kan lösas upp så. Tänk vilka vänner jag har. Som inte dömmer mig. De visar i alla fall inget. De stöttar, de förstår, de lyssnar och kommer med fina små förklaringar. Försöker hitta anledningar, försöker hitta lösningen som jag är för blind för att se. Det är inte alltid de hittar en lösning. Men de guidar mig in på rätt väg. Vet inte om jag hittat lösningen heller. Eller uppenbarligen. För hjärtat är lätt och klumpen är upplöst. Ryser lite. Lyssnar på Socker. Tänker på honom, som faktiskt äger mitt hjärta. Det måste vara så. Kan inte förstå något annat. Kan inte tänka mig annat. Skulle aldrig förstå annat. Det är ju helt utom logikens lagar. Det var väl därför jag var så himla nere. Så himla nere, med kinden mot golvet. Hjärtat i panikrus och tårande ögon. Nu har jag svikit mitt så trogna halebop för en trea. Men att skicka första gratis-smset till honom vägde upp skulden. Konstigt hur något sånt kan värma hjärtat. För ja, mitt hjärta känns varmt igen. Hur det gick till bryr jag mig inte det minsta om. Jag är bara tacksam. Så jäkla tacksam. För inget får ta slut, inte nu, inte sen, inte då, inte någonsin. Inte om huvudet och hjärtat inte är överens. Och de är inte överens om att något är slut. För nu är de återigen överens om att det är running. För vi älskar honom. Hjärtat, huvudet, kroppen och jag. Att det är skola imon är nästan en piss i nissan. Bara hjärtat dunkar varmt.

00:13

Det finns så mycket jag vill göra. Jag vill kolla på alla gråtstunder ifrån bröllopet, ja det är skittöntigt kanske, men nej. Jag blev så glad, en liten bit lycka spred sig liksom vidare och lite hamnade hos mig. Inte för att jag behöver extra, för det behöver jag verkligen inte. För det finns en han, och han är min. Det finns några de. Och det finns tid. Tid som skulle kunna vara överflödig, helt beroende på vem som säger det. Den kan få vara lite överflödig om den vill. Hemskt hemskt gärna får den det. Det finns så mycket jag vill göra, så mycket jag inte vill göra. Jag vill inte veta av att överflödet av tid snart (inte snart inte snart inte inte) är över. För att sedan behöva planera igen. Jag vill skaffa ett eget bo. Kanske inte nununu, men kanske nu. Jag vill inte ha det eget så som i att jag är den enda som bor i boet. Jag vill dela det egna. Jag vill sitta uppe med han och dem, sent om kvällar, mitt i nätter. Jag vill vara äldre. Det finns så mycket man kan göra då som man kan göra nu men som man helt enkelt inte gör nu. Fast egentligen vill jag inte vara äldre alls. Bara det att jag inte vill göra saker som man inte gör. Men jag kan vänta. Det finns saker man gör nu som man inte gör sen. Kanske. Oavsett så vill jag vara nu. Och nu är tiden överflödig, varesig den kommer förbli det eller ej.

Why wait to be wed

Ögonen svider. Kvällen blev inte riktigt som planerat. Eller planerat.. Trott. I vilket fall svider mina ögon, mina sovmorgonsögon. Så jag skulle gissa mig till att jag ska ta trappan ner, (finns inte så många andra vägar, förutom fönsterhopp och det lockar inte sådär avsevärt mycket) borsta tänder, ta trappan upp, lägga mig i en kall och tom säng. Full på lakan och 2 ½ kuddar och så. Men som jag sa, tom. Det är sånt man får stå ut med ibland. Fast man egentligen inte alls vill stå ut med det. När man är kall och trött ska en säng inte vara tom. (Inte annars heller.. Men det är på ett annat plan.) Dock kan det vara så. Som idag, ikväll. Då är det visst så. Och som vanligt tjatar jag. Jag tjatar för att ingen behöver lyssna om ingen vill. Då behöver man inte känna sig tjatig för att man är längtig. JAG ÄR TRÖTT. Vi slutar där. Dröm för mig med, jag har nämligen inga. Har, har jag väl. Men om man inte minns dem, om man inte vet vad man drömmer om då kan man inte ha några på riktigt. Bara önskningar. Och drömmar och önskningar är väl inte direkt samma? JAG SLUTAR NU.


we look so good we look so good we look so good together

Det är ibland konstigt, ganska ofta är det så, att man ens kan längta efter en speciell hud så mycket. Att man ens kan känna så som man kan göra. Och hur konstigt är det inte att han man känner sådär för känner tillbaka? Det är så konstigt att man kan känna ett begär till en persons närhet (men läppar). Där är konstigt att man kan sitta uppe för sent på vardagarna för att man inte inte inte vill lägga sig om han inte redan ligger där. Inte för att det inte kan vara så på helgerna. DET ÄR KONSTIGT HUR MAN BEHÖVER ETT VISST PAR HÄNDER RÖR VID EN NÄR TV:N ÄR PÅ (eller när som helst annars). Det är så konstigt att det kan vara så.


     


,

Mina fötter bränner. Fotsulan liksom bränner. Knävecken värker. Och det känns som om jag har växtvärk varje centimeter mellan knäna och anklarna. Fotsulorna bränner. Svider som om jag skulle ha bränt mig av solen. Fast jag vet att så är det inte. Dem bränner för att jag har varit med Honom. För att vi gick lite här och var igår. För att vi slutade upp på en trappa i metall högt upp. En sån trappa där man är rädd att fastna med hälen i trappsteget bakom när man går nedåt om man är barfota. Tillsammans med Hans vän hamnade vi där. På trappan alltså. Men ingen av oss var utan skor. Vi hade inget att vara rädda för. Fast jag hade bara sandaler. Det är därför det bränner. Det gör det därför att jag inte använt dem många gånger. Och sulan är lite blank. Så det är därför. Jag var inte rädd för att riva av hälen när jag gick ned. Jag var för upptagen med att vara lycklig. Vara älskad. Vara kysst och upptagen med att kyssa. Vi hamnade där med två kolsyrade drickor och en utan. För att Han säger att man vill ha det när man är törstig. Pussarna intill drickan smakade lite som hallon. Lite som någon isglass som jag inte vet vad det är för någon. Kändes bara som så. Vi hamnade där. Med eld och rök i luften och drickor. Vi pratade lite om saker. Kanske om tatueringar, kanske lite om gin. Det bränner för att jag somnade med Honom. För att jag vaknade i samma säng. Vi somnade tidigt för att vara oss. Vi åt frukost lika sent som vanligt. Vi skulle gå på stan. Men vi fastnade lite i varandra i soffan. Fastnade liksom i sommarlovet och i pussar som vi behöver ta igen. Så därför bestämde jag för oss att vi skulle bada. Min havs-oskuld denna sommarn skulle tas. Jag måste undermedvetet sparat den till honom. Vi gick till en strand och badade. När vi hade låtsats som om vattnet var djupt torkade vi. Och när vi lade ihop handukarna och låg tätt och tittade så att ögonen nästan blev ett, då kändes det som om vi var någon annan stans. Utomlandsstans. Det bränner för att vi gick tillbaka igen. För att vi gick hand i hand i bar överkropp och bikini. För att det är så fasligt skönt att Han är hemma. För att vi slått rekord i pussar och kyssar och kramar. Det gör rätt ont. Men Han är hemma. Så bränn mig, riv mig, bit mig. Det rör mig inte.

Så som det är med mig med dig

Vi är redan inne på vår åttonde månad. Fortfarande killar dem jädra fjärilarna mig i magen när du ler åt mig. Fortfarande kan jag inte bli sur på dig. Precis som du sa, jag försöker sätta på mig min surmin. Men när du tittar på mig börjar jag skratta och jag säger att JAG HATAR DIG. Det betyder att jag är så sjuhelvetes kär i dig. Fortfarande.





Sånt som sitter i fingrarna mitt i natten när man verkligen inte borde tända lampan men man gör det ändå för det sitter ju i fingrarna.

När ens hals är spänd och det är jobbigt att andas efter luft.
För att han är luften och är alldeles för långt bort
eller för att det bara är så.

När man är varm överallt och mest om magen så att det maler.
För att man har suttit med hans tjocka luvtröja på sig trots att det var varmt i rummet för att man saknar honom
så in i jävlars mycket
eller för att det bara är så.

När det regnar utanför.
(För att man inte är med honom
eller för att det bara är så.)

Ain't no sunshine when he's gone

Pytteskinn. Inte för din skull. För att det är kallt ute och för att jag är inomhus.
Jag ställer klockan på någon-tid-innan-jag-vaknar-av-mig-själv för att kunna gå upp, rulla upp persiennen, se att det inte är strandväder och gå och lägga mig igen. Tänker att jag skulle låtit bli att ställa klockfan.
Småpanik rusar genom. Inget planerat, inget att täcka saknaden med. Inget att få mig att glömma bort lite. Boka mig, ring mig, hör av.
Förresten känns det lite som när man duschat varmt och går ut, när huden spänner sig. Bara för att det är varmt utanför, men fortfarande kallare än i duschen. Kanske inte.
Vet inte själv vad. Hur jag menar alltså.
Klockan är lagom nu. Lagom för att sitta uppe. För att inte lägga sig.
Fortfarande pytteskinn. Inte direkt pytteskinn, men så att det spänner så som efter duschen. I nacken, längs ryggen. På armarna.
Din mage mot min rygg.
Du du du du du du du du du du. Bara du.
mfekåsd,färwkndj vewirjokfåoaer. Vill inte. Bröllopsskit. Som säkert blir ganska kul. Men nej. Jag vill gräva ner mig i ett hål och stänga ute resten. Ta någon tablett som somnar mig tills precis exakt när jag vill vakna.
Kanske inte.
Kunde väl åtminstone varit sol. Men jag sa ju det, jag sa ju för fan det. Se bara.
Dina händer över mig. På mig. Ovanför brösten, under halsen. Vad det nu kallas. I mina händer.

Boka mig. Det var väl ungefär det jag ville ha sagt.
(och att jag saknar dig i hela kroppen)




Kuddar

Man hör vinden lite här. Eller om det verkligen är vinden vetetusan. Det är väl bilar som kör. Bort bort. Så som han ska imon. Bort. Medans jag ska stanna. Det är varmt och äckligt här. Men precis här här är det kallt. Om ryggen är det kallt. Elementet är det. Kallt. Kuddar gör ingen direkt skillnad när underlaget är hårt. Inte efter en stund. Då gör det ont ändå. Ändå har jag dem. Kuddarna. Fast han och jag brukar sova utan. Jag sa ju det. De gör ingen nytta. Vi har varandra som kuddar. Ont gör det nu. För golvet är hårt. Kudden skulle lika gärna kunna ligga kavr i sängen, för det känns ändå som om jag sitter direkt mot golv. Golv ska man inte sitta på. Bara tillsammans med andra. Golv ska liggas på också. Men inte själv, utan med en, nån, den. Och just nu ska han sova, just nu ska han snart åka iväg. Bort härifrån. Jag är kvar. Intalningsmetoden. Bara 4 veckor, bara. Inte ett år, inte. HJÄLPER INTE. Fan i helvete. Längtar. Saknar. Det är varmt att sova två i en smal säng. Det är varmt att sova två i en stor säng. Allt blir varmt i varmt sommarväder. Vattnet blir det, luften blir det, andningen blir det, huden. Hellre sova två i en varm säng i ett rum med klibbig luft än att sova ensam. Kuddar hjälper verkligen inte. Hans klibbiga varma rygg under min handflata. Så är sommar. Ösregn mot varm asvalt och regnmotvarmasvaltslukt. Så är sommar. Myggbett är ta mig farao sommar. SÅ är sommar. Värme, svett, blött, pytteskin och röda märken. Det är min sommar. Så är min sommar. Jag har ont i rumpan. Hårt golv ska inte sittas på ensam. Frukost kan man skita i, man kan ha pussbuffé som frulle. Sen tar man en glass som efter-frukost. Sen glömmer man att äta. Sen äter man en familjepizza tillsammans. Och sen pussas man hela natten. När man vaknar av att man blir pussad på. Så är sommar. Jag glömmer bort att andas. Inga måsten. Längtan att få prata hela kvällen med fina människor. Saknad. Att göra knäppa saker och bara göra. Inte planera, bara göra. Jag börjar inbilla mig att rummet är svalt nu men det tror säkert fan inte det är. Bara här. Under fönstret som viskar vind (vind av bilar som åker bort) och kvällssvalka. Mot kallt element. Pappa har inte lagt sig än. Det ringde i telefonen och han pratade nyss med mamma som lagt sig för tider sen om något med akuten. Jag vet inte. Kudden gör fasen inte nån nytta. Att sova ensam är som att köpa en Igloo-glass utan att ha någon att dela med. En finess som inte blir använd. Att använda alla finesser. Så är sommar. Jag snackar skit. Godnatt.


RSS 2.0