Lotta

Känner min nästan överväldigad.. Hur i hela friden kan det pendla så? Man börjar ju undra. Visst, jag brukar ha humörsvängningar. Skratta mitt i gråtattacker och så, men detta är kusligt. Fast skönt. Att en så livsviktig och dödande känsla kan försvinna så. Hur klumpen i halsen kan lösas upp så. Tänk vilka vänner jag har. Som inte dömmer mig. De visar i alla fall inget. De stöttar, de förstår, de lyssnar och kommer med fina små förklaringar. Försöker hitta anledningar, försöker hitta lösningen som jag är för blind för att se. Det är inte alltid de hittar en lösning. Men de guidar mig in på rätt väg. Vet inte om jag hittat lösningen heller. Eller uppenbarligen. För hjärtat är lätt och klumpen är upplöst. Ryser lite. Lyssnar på Socker. Tänker på honom, som faktiskt äger mitt hjärta. Det måste vara så. Kan inte förstå något annat. Kan inte tänka mig annat. Skulle aldrig förstå annat. Det är ju helt utom logikens lagar. Det var väl därför jag var så himla nere. Så himla nere, med kinden mot golvet. Hjärtat i panikrus och tårande ögon. Nu har jag svikit mitt så trogna halebop för en trea. Men att skicka första gratis-smset till honom vägde upp skulden. Konstigt hur något sånt kan värma hjärtat. För ja, mitt hjärta känns varmt igen. Hur det gick till bryr jag mig inte det minsta om. Jag är bara tacksam. Så jäkla tacksam. För inget får ta slut, inte nu, inte sen, inte då, inte någonsin. Inte om huvudet och hjärtat inte är överens. Och de är inte överens om att något är slut. För nu är de återigen överens om att det är running. För vi älskar honom. Hjärtat, huvudet, kroppen och jag. Att det är skola imon är nästan en piss i nissan. Bara hjärtat dunkar varmt.