borde sova
trött på gropar. trött på att falla ner i dessa jävla gropar. plötsligt ligger man på bottnen. och plötsligt är allt bra igen. men varför? var ifrån kommer det? känslan av hopplöshet, ensamhet. allt känns tråkigt, ledsamt, dåligt. vill bara gråta. och för det mesta gör jag det också. några minuter gråt senare kan jag skratta. asgarva. åt ingenting. precis som att jag gråter och mår dåligt över ingenting. hade det ändå varit på grund av något, fine, men nu? det fyller fan ingen som helst funktion i mitt liv.
His girl.
When you see me walking around with him, I'm not just another girl. I'm his girl.
Du kommer födas och dö och födas igen
Jag vet hur ont det gör när hoppet dör, men askan är den bästa jorden.
cheers to the freakin weekend
Är så jäkla oacceptabelt r a s t l ö s. Vill ut och gå och hoppa och springa och vad som fasen helst. Men inte ensam. Kan inte alla bara skita i allt och vara tillgängliga för spontaniet???? Så himla blaj.
Och hör sen
1. Lagom är inget fult. Lagom är en perfekt balans för det mesta. I genomsnitt vill jag att saker i mitt liv ska vara lagom. Och våga inte tycka att jag är tråkig. Men du kan ju få ha föräldrar som inte bryr sig, eller en morsa som är så jävla nojig att hon inte låter dig göra nåt, eller så kan man ha en mamma och en pappa som bryr sig. Lagom full, lagom mätt, lagom trött. Fina saker.
3. Orkar bara inteeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee.
2. Vänligen sluta tro att livet börjar efter studenten. Bara för att man möjligvis är friare att sticka hit eller dit och att göra lite vad som faller en in så börjar inte livet då. Livet börjar när du föds. Och med det sagt måste man inte heller "göra något av sitt liv" bara för man tagit studenten. Man måste inte veta vad man ska göra, och man måste ingenting efter studenten. Det är ju det som är det bästa med studenten! Det skönaste jag har gjort efter studenten är att vara ledig, dega, känna mig ledig, sova, vara vaken. Det finns ingen brådska med att "vet vad man ska göra med livet". Det är ju alla måsten som fått skolan att kännas som en jävla stock i röven. Så varför langa på med ännu fler måsten när man nyss blivit av med ett? Ja, det kanske är "roligare" att känna att man måste resa, uppleva, vara fri (om man nu är det när man känner måsten..?). Men i slutändan - måste som måste. Stock i röven.
3. Orkar bara inteeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee.
Att sitta uppe
Att sitta uppe om kvällar, nätter. Att inte göra något värt att sitta uppe för. Men som ändå känns mer värt än att gå och lägga.
Mer värt än att avsluta dagen.
Vet inte varför det är så, varför jag inte vill lägga. Låter som ett envist barn som vill stanna uppe med sina äldre syskon lite till. Men här är inga äldre syskon. Och där dem istället är, är de säkert redan lagda. För de är vuxna nu. De har arbete, ansvar, studier, ansvar att ta hänsyn till.
(Och folk frågar varför jag inte vill plugga... Vakna.)
Jag vill inte ta hänsyn. Vill inte lägga. Vill inte ta ansvar. Vill inte leva efter den jävla jävla jävelklockan. Hur värt är det? Och hur mycket mer är det inte värt att vakna när man vaknar, utan den jävla jävla jävelklockan, att få somna när man känner sig färdig med dagen och inte när den jävla jävla jävelklockan visar en siffra som är lite för sen? Hur mycket mer värt? Frågan besvarar sig själv.
Jag är inte redo att göra slut med denna dagen än. Det ger mig ångest. Klump-i-halsen-ångest. Inte för att denna dagen skulle vara mer värd att dra ut på än andra. Verkligen inte så.
Alla kvällar lockar lika mycket ångest. Kanske inte de kvällar då jag är tillsammans, då jag inte är själv. När jag är tillsammans struntar vi ganska blankt i den jävla jävla jävelklockan. Okej, jag nojar ibland. "Den är för sent nu. Alldeles för sent." Antingen är den för sent om nätterna eller för sent om mornarna.
(Hur logisk är den jävla logiken?)
Ja, jag nojar. Men jag sa inte att alla kvällar tillsammans är ångestfria. Jag sa att kanske är dem det. Oftast är dem det. Synd att vi är tillsammans om kvällar lite för sällan. Lagom ofta är alltid. Varje natt, varje morgon. Det är lagom. Jag hoppas att åren fram tills dess att vi är tillsammans lagom många kvällar går fort. Missförstå inte. Jag vill inte rusa igenom mina "ungdomsår".
Men om ungdomsår innebär att sova ifrån och inte få vara tillsammans lagom många kvällar (alla) och att åren efter ungdomsåren betyder att få sova ihop och får vara med varandra... då rusar jag gärna igenom de där jävla jävla jävelåren till ungdomsår ändå.
Godnatt.
wakey! wakey!
Beth/Rest
bajskorven
caca
det ösregnar. känns som himlen går all in. höst. gör en parispepplista med musik. de har byggt ett stort ful och högt så utav helv. här. på söder. jag blir arg. ska skriva till hallandsposten snart. jag ska faktiskt det. förr eller senare. de ska bygga ännu mer höghus här. blir förbannad och ledsen och besviken i hjärtat. jävla bestämmarjävlar. nu slutade det regna.
cava
Om 10 dagar tillbringar jag och Frida vår första kväll i Paris. Sjukt.
och på vägen hem från jobbet finns en buske som luktar curry. den gör det varje dag.
Det finns inte bara nyckelben
Inte bara glassplitter
Livet består inte bara av hjärtslag
Av puls
Det handlar inte bara om pojknackar
Inte om rosetter och handleder
Har du inte förstått det?
Tiden är annat än sånt
Flytta fokus
Låt skärpan få vila på något annat
Den förtjänar det
Du
Mitt liv utan glassplitter vore inte en krona fattigare
Det vore bara en mindre vinglig cykeltur
.
Inte bara glassplitter
Livet består inte bara av hjärtslag
Av puls
Det handlar inte bara om pojknackar
Inte om rosetter och handleder
Har du inte förstått det?
Tiden är annat än sånt
Flytta fokus
Låt skärpan få vila på något annat
Den förtjänar det
Du
Mitt liv utan glassplitter vore inte en krona fattigare
Det vore bara en mindre vinglig cykeltur
.
fyi
Kontaktannons
Ledsen tjej som precis missade de vita höga shorten, 34orna, på HM's hemsida. Sök upp mig, snälla. Jag skulle behandla er så mycket bättre än någon annan. Hör av er.
Svar till: Vi i sommarnatten
Spänning i vardagen
Sitter och försöker reda ut något om kokbokens historia. Himla skojigt? Ehm.. Nej. Men stötte på en bild på chokladpudding (boken ifråga tryckt 1999). Blev sugen, begav mig mot skafferiet. Jag plockade fruktande fram paketet. Tittar på utgångsdatum..... 2008. Jahapp. MEN, mor min säger alltid "pulver blir inte gammalt". Hon sa det även denna gång. Så ja, fram med mjölk och börja vispa i pulvret. Något (mycket!) svårlösligt. Bildar små klumpar istället. Men pulver blir ju aldrig gammalt, ICKE ett förglömma! Så jag plockar fram min bästa visparm och vispar på. Och jodå, visst löser det sig. Vispvisp och så in i kylskåpet. Återstår att bedömma smaken...
Alltså, helt ärligt...
Ska det vara meningen att det är över 17 jädra grader när jag är sjuk?! Va?! Stackars lilla mig då. Och JA! Det är så jäkla synd. Fattar inte hur så mycket snor kan rymmas i mitt tryne alltså, blir galen. Halsfan slutar inte göra ont heller. Och man ska ju inte sola när man är sjuk. Nej, justdet. Så efter lovet kommer jag mötas av fräknar som BORDE sitta på mig men som inte gör det! Som om det inte vore nog med det så har jag mensvärk också. Kan det bli värre? Funderar... NEJ! Och snart säger mobilen (har satt alarm) till mig att skriva på PA-rapporten med. Halleluja vilken dag jag kommer få! Så himla härligt att sitta och snyta sig, skriva ett ickeexisterande syfte och TITTA på det fina vädret genom fönstret. Aaaaa. Är nära ett psykiskt bryt alltså. Önskar jag hade hittat på nån mirakulös snabbkur som skyndade på denna förkyldningsprocessen utav bara den. Må smaka hur illa det vill. ORKAR INTE VARA FÖRKYLD MER. För faaa-aan.
